Jag läser om en 27-årig bloggare som heter Isabella Löwengrip. Hon har förmånen att sätta undan pengar till sina 2 barn. De får en rejäl summa när de fyller 25 år. Det är väl skitbra tycker jag. Hon är en av de mest framgångsrika svenskarna i sin ålder och jag följer hennes blogg.
Hon har en annan månadslön än vad jag har… och reser mig, och handlar i andra butiker, och har ett större hus, och en finare bil, och en kock hemma som lagar mat, och och och… men hon har jobbat ihop till det själv vilket jag tycker är beundransvärt.
Givetvis har hon gått på en å annan nit vad det gäller både företag och vänner, men hon har också lyckats. Det är så många sura och trista kommentarer på hennes blogg att man skulle kunna skriva en hel j-a bok om det svenska avundsjukan och bitterheten i ett nötskal.
Det finns så många snorungar som får allt de pekar på utan att behöva göra något speciellt. Rika föräldrar som ger dom bilar när dom fyller och lägenheter. Givetvis ska man ta hand om sina barn men det finns väl gränser.
Många gånger läser jag intervjuer om miljonärer som hävdar att de låter sina barn leva ett så normalt liv som möjligt. Normalt liv, ja, vad är det? När jag var 17 år började jag jobba extra med danskurser. Det har inte gått en termin utan att jag har jobbat extra förutom mitt ordinarie arbete.
Jag lever inte i överflöd men jag har råd att unna mig ett par byxor eller träningskläder om jag vill, utan att vända på slantarna. Men jag jobbar ihop till det själv och det känns bra.
Jag slutade skolan i juni på en fredag och började jobba på syfabriken i Vingåker på måndagen. Det var dammigt, skitigt och stressigt, men jag trivdes. Man möttes av en stämpelklocka varje morgon, lunch och eftermiddag. Kom man för sent blev det avdrag på lönen och på det var det inga frågor.
Man lärde sig att komma i tid, hjälpa andra, vara flexibel och jobba i en stressig miljö där det producerades 882 kavajer varje dag. Jag minns att jag undrade vem som skulle köpa alla dessa. Det var mina första 8 år på arbetsmarknaden och jag kan komma på mig själv med att jag saknar både jobbet och vännerna.
Nuförtiden ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Jag tycker inte det spelar någon roll vad man gör bara man gör själ för lönen och jobbar sig till sina egna pengar. Det kan vara både jobbigt och tröttsamt ibland men man ångrar sig aldrig!
Hard working
