Hon var så vacker där hon låg. Kinderna lyste fortfarande av liv och hyn var som av glas. Naglarna var ljusrosa och nymanikyrerade. Hon var i det närmaste perfekt. Hon hade i alla fall varit perfekt, innan blåmärkena på armarna kom. Och de skadade revbenen och den krossade tinningen. Det var synd på en så fulländad kvinna, tänkte Oscar när han studerade henne där hon låg på obduktionsbordet.
Han kammade hennes hår, tvättade kroppen och genomföre obduktionen. När han var klar satte han sig och tog en banan och en kopp kaffe och tittade ut genom fönstret på hackspetten som envist jobbade på i samma träd som dagen innan. Solen gled in bakom molnen och han sträckte på sig. Klockan meddelade att det snart var dags att gå hem.
Dörren till omklädningsrummet slog igen och han förstod att det var Tord som redan var på väg. Oscar satt kvar på den nötta pallen och funderade. Ett par flugor undersökte bananskalet och han sköt upp glasögonen i pannan. Nu kom han på det. Det var händerna och underarmarna som var vackrast.
Med ett leende på läpparna tog han fram sågen och kapade av kvinnans armar, precis nedanför armbågarna. Den blev en rak och fin snittyta och han lät de båda kroppsdelarna ligga kvar medan han förflyttade kroppen till en bår. Han kunde inte låta bli att gnola med i låten som radion basunerade ut trots att han inte gillade musik. Men idag kunde han bjuda på det.
Hans livsverk var snart klart.
