Hon var så vacker där hon låg. Kinderna lyste fortfarande av liv och hyn var som av glas. Naglarna var ljusrosa och nymanikyrerade. Hon var i det närmaste perfekt. Hon hade i alla fall varit perfekt, innan blåmärkena på armarna kom. Och de skadade revbenen och den krossade tinningen. Det var synd på en så fulländad kvinna, tänkte Oscar när han studerade henne där hon låg på obduktionsbordet. Han kammade hennes hår, tvättade av hennes kropp och genomföre obduktionen. När han var klar tog han en banan och en kopp kaffe och tittade ut genom fönstret på hackspetten som envist jobbade på i samma träd som dagen innan. Solen gled in bakom molnen och han sträckte på sig. Klockan meddelade att det snart var dags att gå hem.
Dörren till omklädningsrummet slog igen och han förstod att det var Tord som var på väg. Oscar satt kvar på den trebenta pallen och funderade. Ett par flugor undersökte bananskalet och han sköt upp glasögonen i pannan. Nu kom han på det. Det var händerna och underarmarna som var vackrast.
Med ett leende på läpparna tog han fram sågen och kapade av kvinnans armar, precis nedanför armbågarna. Den blev en rak och fin snittyta och han lät de båda kroppsdelarna ligga kvar medan han kroppen till en bår. Han kunde inte låta bli att gnola med i låten som radion basunerade ut trots att han inte gillade musik. Men idag kunde han bjuda på det. Hans livsverk var snart klart.
Medan han sköt in kroppen i skåpet och stängde dörren höll han blicken kvar på underarmarna. Han ville göra det redan idag. Med lätta steg gick han bort mot skåpet längst ner i rummet. Pirret i kroppen fortplantade sig till hans händer och han darrade när han öppnade luckan.
Hans mästerverk. Den perfekta kroppen. Nu var det bara ett huvud som saknades, sedan skulle han återuppliva den perfekta varelsen. Eftersom det var delar av både män och kvinnor som han sytt ihop hade han valt att kalla kroppen för ”Varelsen”. Låren kom från fotbollspelaren som avled i skidolyckan. Han skulle ha hållit sig på sin planhalva och inte gett sig ut i okända pister. Men nu fick han skylla sig själv. Nåja, hans ben kom i alla fall till nytta. Även knäna.
Smalbenen kom från den anorektiska kvinnan med modelldrömmar. Eftersom hennes knä gick av när hon hoppat från sjätte våningen skulle det bara bli en massa trassel om han skulle laga det innan han monterade ihop det med resten av benen. Troligtvis skulle det bara ta tid. Ibland får man ta den enkla vägen, tänkte han medan han drog av lakanet som skylde kroppen.
Ett vackert lik, var ett understatement. Hela hans ansikte sken upp när han långsamt sydde fast kvinnans underarmar på den framtagna kroppen. Höfterna kom från den medelålders mannen som promenerade till jobbet varje dag. Resten av torson kom från en kvinna som tagit alldeles för många sömntabletter. Axlarna och överarmarna från den unga mannen som tränade styrketräning fem dagar i veckan. Hans biceps var så vacker och han triceps kom god tvåa. Nu skulle de förenas med dessa underbara underarmar.
