Jag drömde om ett liv med Jimmy, men någonstans visste jag att han aldrig skulle lämna sin sambo. De hade byggt upp ett liv tillsammans de sista åren och allt fungerade väl. Hon hade varit gift och hade ett barn sen tidigare som fungerade mycket bra med Jimmy.
Varje gång vi skiljdes kändes det som ett styng i hjärtat. Varför hade vi inte träffats tidigare? Varför skulle han vara sambo? Frågorna visste jag att ingen kunde besvara men de ältade upp mig och mina tankar många kvällar.
Det var jobbigt när vi sågs eftersom vi var tvungna att smyga och aldrig kunde gå på restaurang eller bio tillsammans. Samtidigt som tiden med Jimmy var underbar, var den väldigt påfrestande. Jag ifrågasatte aldrig hans förhållande. Om han tog beslutet att lämna henne skulle han få säga det själv.
En gång såg jag dem tillsammans i en affär och mitt hjärta höll på att gå sönder. Det var som om jag där och då förstod att han inte var min. Stunderna vi hade var bara till låns, han tillhörde henne. Och skulle kanske aldrig bli min.
Den närmsta tiden jobbade både jag och Jimmy väldigt mycket och sågs inte så ofta. Jag funderade på hur jag verkligen ville leva mitt liv. Det vore bra för mig att träffa någon annan som jag kunde skapa ett liv med, visa mig offentligt med och flytta ihop med.
Men sen kom vardagen ifatt mig. vissa kvällar tyckte jag det var skönt att leva ensam och få välja allt från tevekanal till mat. Ingen som brydde sig om min tvätthög eller krävde att maten skulle stå på bordet.
Vi fortsätter att träffas, Jimmy och jag. Varje stund med honom är som balsam för min själ. Och istället för att ha dåligt samvetet för det förhållande vi hade, så njuter jag av varje sekund. Vi träffas när vi kan, vi älskar och njuter av varandras närhet. Livet går vidare och jag tar en dag i taget.
Han kommer aldrig att lämna sin sambo för mig och jag får leva med det beslut jag tagit. Att stanna hos honom, på hans villkor. Som den andra kvinnan.
