Han försökte känna efter med sin vänstra hand om det gått hål
i huvudet. En tjock grå massa fanns i hans hand när han tittade.
Hjärnsubstansen blandades med blod och en skinnbit med hårstrån
på. Den svarta varelsen fortsatte att vrida om hans handled och han
fick snurra ett varv för att inte armen skulle gå av.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
”Vad fan säger du? Vem är du? Släpp mig.”
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Den svarta varelsen tittade på honom med stora ögon och skrattade
ihåligt. ”Känner du inte igen mig? Din egen dotter.”
”Lina? Hur är det möjligt…?”
”Ta på dig klänningen och dansa. Dansa din djävul.” Hon pekade
på en rosa tyllklänning som låg bakom dockskåpet. ”Snabba på.”
Gunnar stirrade på Lina och sträckte fram sin lediga hand för att
röra henne. Handen gick rakt igenom hennes skalle och färgades
svart. Fingrarna stelnade och han tappade sin tumme som studsade
när den landade på golvet. Bakom honom började mattan röra på
sig och när den rullades ut på golvet såg han ännu en svart varelse.
Henne kände han genast igen. Det var hans fru Irma som uppenbarade
sig.
”Vad i…?”
”Ta på dig klänningen nu Gunnar.” Irma stirrade på honom med
tomma ögonhålor medan hon borstade av sig. Det yrde och några
malar flög omkring innan de gömde sig i ett hörn.
Gunnar försökte ta sig loss men hade ingen kraft kvar. Ett frasigt
tygstycke träddes över hans huvud och han såg till sin förskräckelse
att han bar en rosa tyllklänning. Han sprattlade i en yster dans medan
skratten ekade och efter en stund snubblade han på mattkanten och
föll utan att hinna ta emot sig. Hans kropp lydde inte och det sista
han hörde när han rullats in i den gamla mattan, var Irmas och Linas
skratt. Sedan stängdes vindsluckan med en smäll.
