Gunnar hade pikat henne för det. Hon hade gråtit över hans elaka kommentarer men det var som om det triggade honom ännu mer. När hon dog hade han ätit hennes matportion på kvällen och från den dagen började han själv gå upp i vikt.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Melodislingan höll på att göra honom galen. Han snurrade runt och föll över dockskåpet. Ena sidan lossnade och vassa spikar stod ut från sidan och repade hans arm. Han satte handen i golvet för att ta sig upp men handen vägrade lyda. En svart arm kom ut från dockskåpets vardagsrum och grep tag i hans hand.
”Vad gör du?” Gunnar pratade som om det fanns en riktig människa i skåpet. ”Aj. Släpp.”
Hans hand fick samma färg som ansiktet och han började flämta. Saliven sprutade och rann i en stril ner från hans gapande mun ner på den otvättade tröjan. Handen från dockskåpet kom längre ut och han ryggade tillbaka. Armen hörde hemma på en smal kvinnokropp som bar en spetsklänning i ljusblått tyg.
Den svarta handen vred runt hans handled och han skrek ut sin smärta medan fåglarna på fönsterbrädet flydde i panik. Huden veckade sig och skinnet lossnade. Han stirrade på den svarta varelsen som nu helt kommit ut från dockskåpet. När han försökte backa tog skorstensstocken emot och han slog huvudet i en takbjälke.
Han försökte känna efter med sin vänstra hand om det gått hål i huvudet. En tjock grå massa fanns i hans hand när han tittade. Hjärnsubstansen blandades med blod och en skinnbit med hårstrån på. Den svarta varelsen fortsatte att vrida om hans handled och han fick snurra ett varv för att inte armen skulle gå av.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
”Vad fan säger du? Vem är du? Släpp mig.”
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Den svarta varelsen tittade på honom med stora ögon och skrattade ihåligt. ”Känner du inte igen mig? Din egen dotter.”
”Lina? Hur är det möjligt…?”
”Ta på dig klänningen och dansa. Dansa din djävul.” Hon pekade på en rosa tyllklänning som låg bakom dockskåpet. ”Snabba på.”
Gunnar stirrade på Lina och sträckte fram sin lediga hand för att röra henne. Handen gick rakt igenom hennes skalle och färgades svart. Fingrarna stelnade och han tappade sin tumme som studsade när den landade på golvet. Bakom honom började mattan röra på sig och när den rullades ut på golvet såg han ännu en svart varelse. Henne kände han genast igen. Det var hans fru Irma som uppenbarade sig.
”Vad i…?”
”Ta på dig klänningen nu Gunnar.” Irma stirrade på honom med tomma ögonhålor medan hon borstade av sig. Det yrde och några malar flög omkring innan de gömde sig i ett hörn.
Gunnar försökte ta sig loss men hade ingen kraft kvar. Ett frasigt tygstycke träddes över hans huvud och han såg till sin förskräckelse att han bar en rosa tyllklänning. Han sprattlade i en yster dans medan skratten ekade och efter en stund snubblade han på mattkanten och föll utan att hinna ta emot sig. Hans kropp lydde inte och det sista han hörde när han rullats in i den gamla mattan, var Irmas och Linas skratt. Sedan stängdes vindsluckan med en smäll.
