Löjliga spetsklänningar och hattar med fjädrar på. Skor som blänkte och strumpor med spetskant. Spetskant, fy fan. Dockorna hade Irma köpt och han avskydde att hon slösade pengar på trams. Han suckade och fortsatte riva bland bråten.
Dansa min docka, dansa och sjung
”Vad sa du?” Gunnar reste sig och blev spikrak i ryggen. Nu hördes melodislingan tydligt på vinden. Han såg sig omkring och spärrade upp ögonen. Var det någon som gömt sig på vinden? Hur hade de kommit upp där?
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Musikslingan rullade vidare. Höll han på att bli galen? Gunnar grymtade och fortsatte leta efter påsen med filtar när han slog ena tån i kanten på Linas dockskåp.
”Aj som fan. Förbannade skit.” Han nådde inte ner till foten men
såg att blodet började sippra fram och ångrade att han inte tagit på sig träskorna.
Dockskåpet hade Irma tvingat honom att tillverka på lediga stunder till Linas sjuårsdag.
Han tyckte flickungen kunde hitta på något annat att göra än att byta spetsklänningar på dockorna och möblera ett dockskåp.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Han vände sig om och trodde han skulle få se någon, men det fanns ingen där. Gunnar var röd i ansiktet och hans höga blodtryck gjorde sig påmint. Han rörde sig sämre än ett ofrostat frysskåp och skulle kunna gå ner minst fyrtio kilo utan att se anorektisk ut. Men lättjan hade tagit överhanden och han var lika tjock som Irma varit de sista åren hon levde.
Gunnar hade pikat henne för det. Hon hade gråtit över hans elaka kommentarer men det var som om det triggade honom ännu mer. När hon dog hade han ätit hennes matportion på kvällen och från den dagen började han själv gå upp i vikt.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Melodislingan höll på att göra honom galen. Han snurrade runt och föll över dockskåpet. Ena sidan lossnade och vassa spikar stod ut från sidan och repade hans arm. Han satte handen i golvet för att ta sig upp men handen vägrade lyda. En svart arm kom ut från dockskåpets vardagsrum och grep tag i hans hand.
”Vad gör du?” Gunnar pratade som om det fanns en riktig människa i skåpet. ”Aj. Släpp.”
Hans hand fick samma färg som ansiktet och han började flämta. Saliven sprutade och rann i en stril ner från hans gapande mun ner på den otvättade tröjan. Handen från dockskåpet kom längre ut och han ryggade tillbaka. Armen hörde hemma på en smal kvinnokropp som bar en spetsklänning i ljusblått tyg.
Den svarta handen vred runt hans handled och han skrek ut sin smärta medan fåglarna på fönsterbrädet flydde i panik. Huden veckade sig och skinnet lossnade. Han stirrade på den svarta varelsen
som nu helt kommit ut från dockskåpet. När han försökte backa tog skorstensstocken emot och han slog huvudet i en takbjälke.
