En fågel kvittrade utanför fönstret och försökte förgäves få Gunnar på bättre humör.
Fågelkvittret övergick till sång av en flicka och han stelnade till. Vem var det som sjöng? Hade han glömt radion på? Den muntra melodin tynade bort efter en stund och han skakade på huvudet.
Några meter in stötte han emot en byrå som han också borde göra sig av med. Där fanns också en kartong med dockor och andra leksaker som till Lina lekt med. Han blev stående med en docka i handen och såg henne framför sig. Sittande på sängen med alla dockorna. Löjliga spetsklänningar och hattar med fjädrar på. Skor som blänkte och strumpor med spetskant. Spetskant, fy fan. Dockorna hade Irma köpt och han avskydde att hon slösade pengar på trams. Han suckade och fortsatte riva bland bråten.
Dansa min docka, dansa och sjung
”Vad sa du?” Gunnar reste sig och blev spikrak i ryggen. Nu hördes melodislingan tydligt på vinden. Han såg sig omkring och spärrade upp ögonen. Var det någon som gömt sig på vinden? Hur hade de kommit upp där?
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Musikslingan rullade vidare. Höll han på att bli galen? Gunnar grymtade och fortsatte leta efter påsen med filtar när han slog ena tån i kanten på Linas dockskåp.
”Aj som fan. Förbannade skit.” Han nådde inte ner till foten men
såg att blodet började sippra fram och ångrade att han inte tagit på sig träskorna.
Dockskåpet hade Irma tvingat honom att tillverka på lediga stunder till Linas sjuårsdag.
Han tyckte flickungen kunde hitta på något annat att göra än att byta spetsklänningar på dockorna och möblera ett dockskåp.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Han vände sig om och trodde han skulle få se någon, men det fanns ingen där. Gunnar var röd i ansiktet och hans höga blodtryck gjorde sig påmint. Han rörde sig sämre än ett ofrostat frysskåp och skulle kunna gå ner minst fyrtio kilo utan att se anorektisk ut. Men lättjan hade tagit överhanden och han var lika tjock som Irma varit de sista åren hon levde.
