Krampen hade förlamat hennes kropp. Irma hade förbjudit henne att bada själv, men Gunnar hade som vanligt struntat i vad hon tyckt och gett flickan tillåtelse att gå ner till sjön själv. Det var ju bara ett kvällsdopp. När hon inte kommit hem efter en timma blev de oroliga. Irma hade sprungit ner till badet och mött grannarna som hört hennes skrik och gett sig ut med båten. De hade inte hunnit fram i tid och sedan den dagen hade Irma gråtit sig till söms varje natt. Begravningen skedde en vecka senare och eftersom de inte skaffat några andra barn, blev de ensamma i huset. Även om det bestod av elva rum och Gunnar hade eget sovrum, upplevde han dem som trångbodda.
Irma var förtvivlad över dotterns död men Gunnar brydde sig inte. Hennes gråt gjorde honom tokig och efter ett häftigt gräl hade han gett henne en örfil. Hon föll så illa att hon slog skallen i spiselkransen. Efter den dagen levde han ensam i huset.
Irmas kropp hade han rullat in i salsmattan som han med stor möda släpat upp på vinden.
Det var omöjligt att avslöja vad som hänt, då skulle han åka in. Både för misshandel och mord. Hans största skräck var att bli instängd i en liten cell och han kunde inte tänka sig ett värre straff. När grannarna frågat efter henne ljög han ihop en historia om att hon flyttat till sin syster.
En fågel kvittrade utanför fönstret och försökte förgäves få Gunnar på bättre humör.
Fågelkvittret övergick till sång av en flicka och han stelnade till. Vem var det som sjöng? Hade han glömt radion på? Den muntra melodin tynade bort efter en stund och han skakade på huvudet.
Några meter in stötte han emot en byrå som han också borde göra sig av med. Där fanns också en kartong med dockor och andra leksaker som till Lina lekt med. Han blev stående med en docka i handen och såg henne framför sig. Sittande på sängen med alla dockorna.
