Irma var förtvivlad över dotterns död men Gunnar brydde sig inte. Hennes gråt gjorde honom tokig och efter ett häftigt gräl hade han gett henne en örfil. Hon föll så illa att hon slog skallen i spiselkransen. Efter den dagen levde han ensam i huset.
Irmas kropp hade han rullat in i salsmattan som han med stor möda släpat upp på vinden.
Det var omöjligt att avslöja vad som hänt, då skulle han åka in. Både för misshandel och mord. Hans största skräck var att bli instängd i en liten cell och han kunde inte tänka sig ett värre straff. När grannarna frågat efter henne ljög han ihop en historia om att hon flyttat till sin syster.
En fågel kvittrade utanför fönstret och försökte förgäves få Gunnar på bättre humör.
Fågelkvittret övergick till sång av en flicka och han stelnade till. Vem var det som sjöng? Hade han glömt radion på? Den muntra melodin tynade bort efter en stund och han skakade på huvudet.
Några meter in stötte han emot en byrå som han också borde göra sig av med. Där fanns också en kartong med dockor och andra leksaker som till Lina lekt med. Han blev stående med en docka i handen och såg henne framför sig. Sittande på sängen med alla dockorna. Löjliga spetsklänningar och hattar med fjädrar på. Skor som blänkte och strumpor med spetskant. Spetskant, fy fan. Dockorna hade Irma köpt och han avskydde att hon slösade pengar på trams. Han suckade och fortsatte riva bland bråten.
Dansa min docka, dansa och sjung
”Vad sa du?” Gunnar reste sig och blev spikrak i ryggen. Nu hördes melodislingan tydligt på vinden. Han såg sig omkring och spärrade upp ögonen. Var det någon som gömt sig på vinden? Hur hade de kommit upp där?
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Musikslingan rullade vidare. Höll han på att bli galen? Gunnar grymtade och fortsatte leta efter påsen med filtar när han slog ena tån i kanten på Linas dockskåp.
