Dansa min docka – del 2/5

Nej, Gunnar skulle jobba ända in i döden. En vind från vinden fick honom att rysa och något trådaktigt smekte hans kind när han stack upp sitt huvud vid luckan.
”Förbannade spindelväv.” Han drog med handen på kinden och glömde att han skadat sig.
Smärtan gjorde att han höll på att falla ner.

Ilskan visste inga gränser när han till slut kom upp på vinden. När han såg all bråte som samlats genom åren, drog han handen genom det otvättade håret och suckade. Om han inte mindes fel borde filtarna ligga nära luckan. Fönstret på ena kortsidan var öppet en springa och hjälpte upp ljuset när han började riva bland kartonger och mattor.

Den trasiga salsmattan som legat i matsalen innan hans fru Irma avled, låg vid fönstret. Arvegods från hennes föräldrar. Han borde ha gjort sig av med mattan och innehållet för länge sedan. Det fick bli till våren. Ett förstamajbål, kanske. Hade den legat där i tjugo år, kunde den ligga ett par månader till. En hostattack gjorde att han fick sätta sig på pallen med tre ben som hans dotter tillverkat i slöjden. Den var grön och inget ben var lika långt som det andra. Han mindes dagen hon kom hem med den. Han hade skrattat åt hennes tappra försök att sitta på den.
”Den är värdelös. Kunde du inte ha gjort en stol med tre lika långa ben? Vad har ni för lärare?”

Lina. Hon hade drunknat när hon simmat ut mot ön samma sommar hon fyllde tretton.
Krampen hade förlamat hennes kropp. Irma hade förbjudit henne att bada själv, men Gunnar hade som vanligt struntat i vad hon tyckt och gett flickan tillåtelse att gå ner till sjön själv. Det var ju bara ett kvällsdopp. När hon inte kommit hem efter en timma blev de oroliga. Irma hade sprungit ner till badet och mött grannarna som hört hennes skrik och gett sig ut med båten. De hade inte hunnit fram i tid och sedan den dagen hade Irma gråtit sig till söms varje natt. Begravningen skedde en vecka senare och eftersom de inte skaffat några andra barn, blev de ensamma i huset. Även om det bestod av elva rum och Gunnar hade eget sovrum, upplevde han dem som trångbodda.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *