Dansa min docka – del 2

Irma var förtvivlad över dotterns död men Gunnar brydde sig inte.
Hennes gråt gjorde honom tokig och efter ett häftigt gräl hade han
gett henne en örfil. Hon föll så illa att hon slog skallen i spiselkransen.
Efter den dagen levde han ensam i huset.
Irmas kropp hade han rullat in i salsmattan som han med stor
möda släpat upp på vinden.
Det var omöjligt att avslöja vad som hänt, då skulle han åka in.
Både för misshandel och mord. Hans största skräck var att bli instängd i en liten cell och han kunde inte tänka sig ett värre straff. När
grannarna frågat efter henne ljög han ihop en historia om att hon
flyttat till sin syster.
En fågel kvittrade utanför fönstret och försökte förgäves få Gunnar
på bättre humör.
Fågelkvittret övergick till sång av en flicka och han stelnade till.
Vem var det som sjöng? Hade han glömt radion på? Den muntra melodin tynade bort efter en stund och han skakade på huvudet.
Några meter in stötte han emot en byrå som han också borde göra
sig av med. Där fanns också en kartong med dockor och andra leksaker som till Lina lekt med. Han blev stående med en docka i handen
och såg henne framför sig. Sittande på sängen med alla dockorna.
Löjliga spetsklänningar och hattar med fjädrar på. Skor som blänkte
och strumpor med spetskant. Spetskant, fy fan. Dockorna hade Irma
köpt och han avskydde att hon slösade pengar på trams. Han suckade
och fortsatte riva bland bråten.
Dansa min docka, dansa och sjung
”Vad sa du?” Gunnar reste sig och blev spikrak i ryggen. Nu hördes
melodislingan tydligt på vinden. Han såg sig omkring och spärrade
upp ögonen. Var det någon som gömt sig på vinden? Hur hade de
kommit upp där?
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Musikslingan rullade vidare. Höll han på att bli galen? Gunnar
grymtade och fortsatte leta efter påsen med filtar när han slog ena tån
i kanten på Linas dockskåp.
”Aj som fan. Förbannade skit.” Han nådde inte ner till foten men
såg att blodet började sippra fram och ångrade att han inte tagit på sig
träskorna.
Dockskåpet hade Irma tvingat honom att tillverka på lediga stunder till Linas sjuårsdag.
Han tyckte flickungen kunde hitta på något annat att göra än att
byta spetsklänningar på dockorna och möblera ett dockskåp.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Han vände sig om och trodde han skulle få se någon, men det fanns
ingen där. Gunnar var röd i ansiktet och hans höga blodtryck gjorde
sig påmint. Han rörde sig sämre än ett ofrostat frysskåp och skulle
kunna gå ner minst fyrtio kilo utan att se anorektisk ut. Men lättjan
hade tagit överhanden och han var lika tjock som Irma varit de sista
åren hon levde.
Gunnar hade pikat henne för det. Hon hade gråtit över hans elaka
kommentarer men det var som om det triggade honom ännu mer.
När hon dog hade han ätit hennes matportion på kvällen och från
den dagen började han själv gå upp i vikt.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Melodislingan höll på att göra honom galen. Han snurrade runt
och föll över dockskåpet. Ena sidan lossnade och vassa spikar stod ut
från sidan och repade hans arm. Han satte handen i golvet för att ta
sig upp men handen vägrade lyda. En svart arm kom ut från dockskåpets vardagsrum och grep tag i hans hand.
”Vad gör du?” Gunnar pratade som om det fanns en riktig människa i skåpet. ”Aj. Släpp.”
Hans hand fick samma färg som ansiktet och han började flämta.
Saliven sprutade och rann i en stril ner från hans gapande mun ner på
den otvättade tröjan. Handen från dockskåpet kom längre ut och han
ryggade tillbaka. Armen hörde hemma på en smal kvinnokropp som
bar en spetsklänning i ljusblått tyg.
Den svarta handen vred runt hans handled och han skrek ut sin
smärta medan fåglarna på fönsterbrädet flydde i panik. Huden veckade sig och skinnet lossnade. Han stirrade på den svarta varelsen
som nu helt kommit ut från dockskåpet. När han försökte backa tog
skorstensstocken emot och han slog huvudet i en takbjälke.
Han försökte känna efter med sin vänstra hand om det gått hål
i huvudet. En tjock grå massa fanns i hans hand när han tittade.
Hjärnsubstansen blandades med blod och en skinnbit med hårstrån
på. Den svarta varelsen fortsatte att vrida om hans handled och han
fick snurra ett varv för att inte armen skulle gå av.
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
”Vad fan säger du? Vem är du? Släpp mig.”
Dansa min docka, dansa och sjung,
dansa din djävul, tills du blir tung.
Den svarta varelsen tittade på honom med stora ögon och skrattade
ihåligt. ”Känner du inte igen mig? Din egen dotter.”
”Lina? Hur är det möjligt…?”
”Ta på dig klänningen och dansa. Dansa din djävul.” Hon pekade
på en rosa tyllklänning som låg bakom dockskåpet. ”Snabba på.”
Gunnar stirrade på Lina och sträckte fram sin lediga hand för att
röra henne. Handen gick rakt igenom hennes skalle och färgades
svart. Fingrarna stelnade och han tappade sin tumme som studsade
när den landade på golvet. Bakom honom började mattan röra på
sig och när den rullades ut på golvet såg han ännu en svart varelse.
Henne kände han genast igen. Det var hans fru Irma som uppenbarade sig.
”Vad i…?”
”Ta på dig klänningen nu Gunnar.” Irma stirrade på honom med
tomma ögonhålor medan hon borstade av sig. Det yrde och några
malar flög omkring innan de gömde sig i ett hörn.
Gunnar försökte ta sig loss men hade ingen kraft kvar. Ett frasigt
tygstycke träddes över hans huvud och han såg till sin förskräckelse
att han bar en rosa tyllklänning. Han sprattlade i en yster dans medan
skratten ekade och efter en stund snubblade han på mattkanten och
föll utan att hinna ta emot sig. Hans kropp lydde inte och det sista
han hörde när han rullats in i den gamla mattan, var Irmas och Linas
skratt. Sedan stängdes vindsluckan med en smäll.