Han ryckte till när vindstrappan for ner rakt över honom. En brän-
nande smärta föddes i högerhanden och världen stannade för en stund.
”Fan också.”
Stegen från vindsluckan hade vecklat ut sig och landat på mattan.
Med van hand rättade han till den och gjorde sig beredd att kliva upp.
Lampan på vinden blinkade och han blev påmind om att han borde
ringa elektrikern. Något han ville vänta med så länge som möjligt i
och med att fakturan alltid var en nära-döden-upplevelse.
Gunnar tittade upp mot det mörka hålet i taket och ryckte till då
han tyckte han såg ett ansikte. Han blundade hårt och tog ett grepp
om stegen. Det måste vara tröttheten som spelade honom ett spratt.
Jobbet tog på både magen och psyket. Sista tiden hade hans vresiga
humör blivit, om möjligt, ännu värre. Grannens katt hade fått smaka på vattenslangen ett flertal gånger och han hade i en alltför hög deci-
bel upplyst tjejen i kassan om hur långsamt hon jobbade när han hade bråttom att komma hem.
Nu var han tvungen att gå upp på vinden för att hämta påsen med
filtar. Hösten gjorde sig påmind genom ihållande vindar och eftersom
han inte eldade mer än nödvändigt i spisen, var filtarna till stor hjälp
när han skulle sova.
Sista veckorna hade sömnen varit skral. Han hade vaknat varje tim-
ma och tyckt sig höra någon gå omkring i huset. De första gångerna hade han klivit upp och letat efter en inbrottstjuv, men när han inte
hittat någon hade han tröttnat. Den här natten hade han vaknat sju
gånger och försökt tvinga sig själv att somna om. Men att knipa med
ögonen hade bara resulterat i huvudvärk och till slut hade han gått
upp. Morgonrocken och tofflorna hade varit iskalla när han svepte in
sin kraftiga kroppshydda. Filtar var ett måste, även i soffan framför
teven.
Knirr, knarr, lät stegen när han klev upp. De smala stegpinnarna
böjde sig oroväckande under hans fötter. Handen värkte och hade han
otur var ett ben av. Även om det var det skulle han inte sjukskriva sig. Nej, Gunnar skulle jobba ända in i döden. En vind från vinden fick
honom att rysa och något trådaktigt smekte hans kind när han stack
upp sitt huvud vid luckan.
”Förbannade spindelväv.” Han drog med handen på kinden och
glömde att han skadat sig.
Smärtan gjorde att han höll på att falla ner.
Ilskan visste inga gränser när han till slut kom upp på vinden. När
han såg all bråte som samlats genom åren, drog han handen genom det otvättade håret och suckade. Om han inte mindes fel borde filtar-
na ligga nära luckan. Fönstret på ena kortsidan var öppet en springa och hjälpte upp ljuset när han började riva bland kartonger och mat-
tor.
Den trasiga salsmattan som legat i matsalen innan hans fru Irma
avled, låg vid fönstret. Arvegods från hennes föräldrar. Han borde ha
gjort sig av med mattan och innehållet för länge sedan. Det fick bli till
våren. Ett förstamajbål, kanske. Hade den legat där i tjugo år, kunde
den ligga ett par månader till. En hostattack gjorde att han fick sätta
sig på pallen med tre ben som hans dotter tillverkat i slöjden. Den var
grön och inget ben var lika långt som det andra. Han mindes dagen
hon kom hem med den. Han hade skrattat åt hennes tappra försök att
sitta på den.
”Den är värdelös. Kunde du inte ha gjort en stol med tre lika långa
ben? Vad har ni för lärare?”
Lina. Hon hade drunknat när hon simmat ut mot ön samma som-
mar hon fyllde tretton. Krampen hade förlamat hennes kropp. Irma hade förbjudit henne att bada själv, men Gunnar hade som vanligt struntat i vad hon tyckt och gett flickan tillåtelse att gå ner till sjön själv. Det var ju bara ett kvällsdopp. När hon inte kommit hem efter en timma blev de oroliga.
Irma hade sprungit ner till badet och mött grannarna som hört hennes skrik och gett sig ut med båten. De hade inte hunnit fram i tid och sedan den dagen hade Irma gråtit sig till söms varje natt. Begrav-
ningen skedde en vecka senare och eftersom de inte skaffat några an-
dra barn, blev de ensamma i huset. Även om det bestod av elva rum och Gunnar hade eget sovrum, upplevde han dem som trångbodda.
