Japp, då satt man på Dud igen. Manuset till ”I ensamhetens korridor” har jag glömt hemma i garderoben, men jag märkte att det inte gjorde något för alla skådisar kunde sina repliker till 99%.
Det är något magiskt med teater. Har man en gång lärt sig en stämma eller några repliker så sitter dom kvar i ryggmärgen i flera år efteråt. Jag kan komma på mig själv att nynna på en sång från 89 när jag spelade Antonia, Don Quiotes brosrdotter.
Jag tänker jämt på hans väl, jag tänker jämt på hans väl
min stackars farbror jag tänker jämt på hans väl.
Han försöker jaga drakar och demoner i galopp
får min fästman nys om saken, himmel oh då slår han upp. osv
Minnet finns kvar. En av de bästa roller jag gjort i en ganska tung musikal med Sune Mangs och Berndt Uthas. Arbisteatern lever kvar i mitt hjärta. Det var min skola, min utbildning, där jag lärde mig allt jag kan om teater. Saknaden är enorm.
Men jag får skapa min egen teater nuförtiden. I med och motgång. Och man känner direkt vilka som är med, och vilka som är emot…
