”Vi åt och drack gott igår kväll. Minns du ingenting? Du ser helt
slut ut Anna.”
Jahaja, det var så jag hette; Anna. Skönt att något klarnade. Men det
var också det enda. När jag gick mot sängen snavade jag nästan på
mattkanten. Jag såg suddigt och blev sittande på sängkanten en stund.
På nattduksbordet låg det ett par glasögon. Jag satte på mig dom.
Nu blev allt mycket klarare. Jag fick någon konstig flash back att jag
hade sett mannen tidigare. Kom bara inte på var och när. Jag drog
ihop skärpet och tittade på den lila morgonrocken. En fasansfull färg.
Hur kunde någon köpa ett sådant här plagg?
”Hur mår du egentligen Anna?”
Varelsen kom och satte sig bredvid mig på sängen och jag kände
mig äcklad av hans närvaro. Det kröp i hela kroppen och när han lade
sin arm om mina axlar drog jag mig undan.
”Låt bli mig, jag känner inte dig.” Jag såg mig omkring i rummet
och letade febrilt efter något som jag skulle känna igen. Det fanns ingenting.
De två tavlor som satt på väggen var fulla av konstiga streck
och färger. Avskyvärt. Lila faktiskt. Gardinerna var ersatta av bruna
tjocka persienner och det fanns inga blommor i fönstren.
Varelsen hade nu satt sig på den rangliga köksstolen och drack ett
glas vatten som stått på bordet. Jag kände att min nackspärr blev värre.
När jag stängde balkongdörren kom en kvinna i vita kläder stormade
in i rummet. Jag ryggade tillbaka när jag såg hennes munskydd
och den stora sprutan i handen. När två manliga läkare tryckt ner
varelsen på golvet och gett honom en injektion kom en tredje läkare
in med en säng på hjul som de lade honom på.
”Tänk att han jämt ska smita in till patienterna. Det är för bedrövligt.”
Den kvinnliga sköterskan tittade på mannen när båren rullades
ut.
”Och du då Helena? Har du sovit gott? Eller har han stört dig?”
Helena? Vad menade hon med det? Jag hette inte Helena. Jag hette
ju Anna.
