Att vakna i ett okänt rum – del 1/2

vid gavel. Jag vaknade och tog mig runt nacken. Nackspärr. Trots min
stelhet var jag tvungen att titta åt vänster. Hela överkroppen drogs
med i min häftiga rörelse och jag ryggade tillbaka när jag såg honom.
Det var ingen vacker syn. Munnen var vidöppen och det luktade
gammal soptunna. De tänder som fortfarande fanns på plats satt inte
ihop som själsfränder precis. Jag försökte ta mig upp från sängen med
minsta möjliga rörelse men efter bara ett par sekunder vaknade han
och log ett snett leende.
”Äntligen vaknar du. Har du sovit illa?”
”Ehh, illa? Ja, det har jag.” Nu stod jag upp och slet tag i den lila
morgonrocken som låg på gungstolens armstöd. ”Jag har sovit förbannat
illa. Och jag undrar vem du är och vad du gör här?”
”Har du sovit så illa att du glömt att jag är din sambo, älskling?”
Varelsen satte sig upp och hans svettiga flint bjöd inte på mer än tre
hårstrån.
”Sambo? Vad menar du med det? Jag har ingen sambo.” En illavarslande
känsla kröp på mig och när jag gick fram till fönstret var
jag tvungen att sätta mig på stolen som stod vid det vita köksbordet.
Jag kände inte igen mig. Skogen utanför hade jag inget minne av och
tystnaden slöt sig som en sopsäck runt mitt huvud.
Allt var som en ond mardröm och medan jag nöp mig i armen för
att vakna reste sig varelsen upp från sängen och började gå mot mig.
Jag scannade av rummet efter min mobil men den tycktes inte finnas
någonstans. Ingen fast telefon heller, annars hade jag kunnat ringa
mig själv. Men vad var det för nummer jag hade nu igen?
Som i ett töcken gick jag runt och försökte undvika hans närhet.
Väggarna var kritvita och det luktade unket. Hungern gnagde men
det var inte direkt läge att ringa room service. Befann jag mig på ett
hotellrum förresten?
”Vem är du och vad gör du här?” Jag kände att jag var tvungen att
få kontroll på situationen för att inte bli galen. Varelsen stod nu vid
fönstret, gäspade och sträckte på sig.