På söndag ska jag starta en nybörjargrupp för vuxna i jazzdans i Katrineholm. Vi ska bara köra 8 gånger och 60 minuter. Det är för att man ska våga komma och inte tycka att 90 minuter är för mycket och att 12 eller 15 veckor är för långt. Jag vet att 60 minuter är ganska kort, men vi börjar där så får vi se var vi landar.
Jag ska förbereda en enklare koreografi och sätta ihop lite stegövningar för diagonalen samt uppvärmning. Det är inte bara att kasta sig in i det. Skulle vara fantastiskt kul om vi fick ihop ett 10-tal dansare som vågade komma och testa. För visst är det så? Man vågar inte alltid.
Nån kan se att jag gör fel…
Nån kan se att jag kom av mig och gick åt fel håll…
Nån kan se att jag…
Ne, nej, nej, så är det inte. Vare sig du är en van dansare eller ej så håller du ögonen på din egen kropp i spegeln. Du hinner aldrig titta på vad någon annan gör. Möjligtvis hinner du titta på mig för att se vad vi ska göra för steg, men mer är det inte.
Ibland gäller det att våga säja ja till att prova, att kasta sig ut i det okända för en stund.
För en sak är säker – vi landar för det mesta med fötterna på marken!
