Att skriva en pjäs

När man skriver så vet man aldrig hur det ska tas emot av läsaren. Vare sig du skriver dikter, noveller, böcker eller reportage. Alla tycker olika, och det är ju tur det. När man skriver en teaterpjäs är det likadant. Man har ingen aaaning om hur det ska tas emot.

Först ska skådespelarna sätta sig in i materialet. Hissa eller dissa och ha synpunkter. Många gånger får man ändra en å annan replik för att det ska funka. Både textmässigt och för att scenen eller spelplatsen inte ser ut som den gjorde i mina tankar när jag skrev pjäsen.

Avstånden kan variera och ibland finns det inga dörrar eller andra ställen att gå ut på. Då kan det bli aktuellt med lite andra scenanvisningar och repliker för att det ska bli trovärdigt. Alltid en utmaning.

Sen har vi ju publiken. Det är ju för dom vi spelar, även om vi ska ha kul under tiden vi repar, känna att vi utvecklas och mår bra. Man sätter ett premiärdatum och jobbar mot det. En publik har lika många åsikter som huvuden. Och det är ju tur det också. Det är alltid kul att få fin kritik och feedback på det man gjort. Det ligger ju lite slit bakom.

Men det är även viktigt att kunna t åt sig utvecklande feedback. Vad hade hänt om ni gjort så här? Hur tänkte du här? Kan man ändra på det här? Det gäller att lyssna på dom som har kunskap och substans i sitt sin feedback.

Sen har vi ju även pressen som ska säga sitt. Även om de valt att följa med på repetitionsresan så kommer de och gör en recension av ditt alster. Och givetvis är man nervös över vad de ska tycka. Ni vet ju att  – allt som står i tidningen är sant!!

Att skriva en pjäs är en tuff uppgift. Många saker ska stämma och många ska gilla det du gör. Men vi som skriver gillar ju att utmana oss själva, eller hur?