Ja, vad betyder det egentligen? Man har ett manus och en massa repliker som man ska säga. Ibland ska man in genom den högra dörren och ut genom den vänstra, en annan gång ut mitten bak med en väska och en hatt. När man sitter ner och läser igenom manuset första gången kallas det för kollationering. När man ger sig upp på scenen och gör efter scenanvisningarna och säger de repliker man ska, kallas det att man sätter scenerierna.
I ett första stadium sätter vi grovscenerierna och ser att det funkar helhetsmässigt. Sen jobbar man vidare utifrån det och förbättrar under hela repetitionsperioden. Man kanske måste in på scenen tidigare för att hinna med saker och ut tidigare för att någon annan kommer in som inte ska se dig. Finslipning och timing.
Utmaningen som regissör är att få till det helhetsmässigt så att alla känner att dom hinner med det dom ska och att dom känner sig bekväma med det dom ska göra. Man spelar ju en annan människa än sig själv.
Många som jag jobbar med har jag haft med i tidigare teaterproduktioner och vi känner varandra ganska bra. Jag vet vad dom är bra på och var det brister och var de behöver stöttning. Några är nyare bekantskaper och då gäller det att få med dom i gemenskapen och att de snabbt ska känna sig bekväma och säkra med sin tolkning av rollen.
Vi brukar inte göra några djupare analyser men det är alltid bra att ställa sig några frågor om sin karaktär. Ålder, förhållande till andra karaktärer, utbildning, var dom bor, förhållanden och lite annat. Listan kan göras lång. Ju mer man tar reda på om sin karaktär, desto trovärdigare blir den.
Och allt detta ska vi jobba vidare med ikväll!
Katarina och Jens är med i sommar!
