När man skriver på ett kapitel till en bok, eller på en novell, och man plötsligt tittar upp på klockan och undrar vem som dragit fram den, då har man flow. Det känns underbart och man kan inte direkt bestämma när man ska ha det eller inte. Det finns ingen on eller off-knapp att trycka på. Det kommer när det kommer och det stannar bara så länge det själv vill. Flowet har ett eget liv.
Samma feeling och flow kan uppenbara sig när man dansar. När stegen vävs in i varandra och armar och ben synkar till max. Allt blir som olja på vatten och man bara bränner av en första vers och refräng i ett enda huj. Flowet.
Och när man sprungit ett par kilometer och känner att man kan ”komma ner” i andningen, inte andas så högt och flåsigt utan lättare och friare. Då kommer flowet. Steg efter steg matar fram och man känner att man kan fortsätta i flera mil…nåja, kilometer alla fall….
Flowet, känslan man söker, vad man än gör. Skriver. Dansar. Springer.
Flow-känslan är underbar. Jag har känt det när jag skriver och vandrar, och vid enstaka löpningstillfällen.
Härligt, det är inte ofta den kommer men när den gör det vill man bara köra på!