21,00 igår kväll var det teatersamtal som gällde. Alltid lika spännande när 2 kunniga människor sitter inför publik och pratar om hur de upplevt ditt manus och pjäsen som helhet. Vi fick mycket fint beröm och det gjorde mig glad i hjärtat.
Att skriva något eget och sen få det publicerat eller uppspelat är tufft. Det är som att dissekera sig själv, skära upp sin torso och vräka ut alla inälvor, att blotta sig totalt. Man måste kunna stå för vad man skrivit och det gör jag.
Därför var det skönt att få så mycket bekräftelse på texten och pjäsen som vi fick. Något som påpekades, och som jag håller med om, är att de små pauserna saknades. Jag fick bra kritik för att texten pendlar mellan stor glädje och sorg och det var väl i dom partierna som jag trodde att det pauserades tillräckligt.
Det är svårt att som skådis pausera när det väl står paus i manuset. Man vågar inte vara tyst, det finns ett par såna tillfällen. Brist i regi hos mig att inte påminna om de ställena bättre. Därför är det så bra med såna här samtal.
Det pratades vidare om hur ”gammal” man ska i sin roll. Vi tog ett tididgt beslut om att texten i sig och rullatorerna fick avspegla skådisarnas ålder. Visst hade de kunnat hasa omkring på scen och suttit i rullstol men jag ville inte det. Kanske var ett felaktigt beslut men jag står för det. Vi körde även på med ”normala” röster och gjorde inte skorrande och hostande läten som pensionärer. Det är många äldre som pratar både rappt och tydligt och till dom tillhör denna skara.
Igår körde vi 2 föreställningar och det var stor skillnad på publiken. Första skrattade till och med när Ulla berättade att hon slagit sin man, jag blev förvånad av att man skrattar åt våld, men kommer på mig själv med att ha gjort det. Det blev applåder efter sångerna och dansen. Den andra publiken var tystare och kanske tänkte mer och lyssnade. Men vi fick komma in en gång extra i applådtacket.
Pjäsen är inte skriven som en komedi, även om det finns roliga inslag. Men det finns även många tragiska inslag…
…ensamheten äter hål i en…
… som en trasig tapet….
Pjäsen är döpt till ”I ensamhetens korridor”. Den som sett en korridor i ett äldreboende, kan knappast se något komiskt i detta. Även om dessa 5 pensionärer hade varandra, är de ensamma när de väl är på sitt eget rum. Barnen hälsar sällan på och deras minnen kan bestå av några fotografier. Och en tom korridor…
Jag har skrivit om 5 pensionärer och jag tror att de kan existera i verkligheten. Den gamle trädgårdsmästaren, arkitekten som är butter, handlaren som fortfarande är pigg, den gamla gymnastikläraren sm flirtar med en farbror på en annan avdelning och fortfarande gillar att hålla igång och sist men inte minst, den gamla dansbandssångerskan som sjunger så fort hon får chansen, vare sig andra gillar det eller ej.
Jag har haft en otrolig resa med dessa figurer sen nästan ett år tillbaka. Det känns som om att det är slut nu. Sorgligt och skönt samtidigt. Hoppas att många har fått njuta och skratta åt karaktärernas infall. Det har i alla fall vi gjort. Tack för att ni finns och har ställt upp!!!!
