Veckan innan en premiär är det knappt att man fungerar socialt. Man har allt för mycket annat att tänka på. Det är som att gå in i en bubbla och bara bli kvar. Man varken ser eller hör något annat än det som är nödvändigt.
Jag vet när jag själv skulle stå på scenen i Norrköping, då var jag knappt kontaktbar. Man släpper allt och går in i sin rollfigur. Och tur är väl det så man har förmågan att koncentrera sig. Nu ska jag inte stå på scenen men det blir som en dubbel premiär i och med att jag både skrivit pjäsen, musiken och regisserat.
Tidningen kommer, det ska tas bilder, människor kommer att sitta i publiken, ha förväntningar och sen säga vad dom tycker. Det är alltid med skräckblandad förtjusning som man ger sig in i skådespelarsvängen.
samtidigt som man tycker det är på gränsen till outhärdligt så vill man stå där framme efter avslutad föreställning och få applåder. Känna svetten rinna längs med ryggraden, känna peruken klia, känna sminket rinna och hålla i den där obligatoriska blombuketten.
Man vill bli sedd och älskad…
