något Sune knappt trodde var sant. Han blev med ens tio år yngre när
han tittade i backspegeln. Iris däremot, var surare än vanligt.
För en gångs skull hade väderleksrapporten stämt. Sol och värme
var på väg. Skjortan klibbade på ryggen och han torkade sig i pannan
flera gånger. Gymnastikskorna var inte knutna och när de kört på
raksträckan hade han tagit av sig dem.
”Se dig för så vi inte slutar i diket.” Iris snörpte på munnen och höll
i säkerhetsbältet med båda händerna. ”Vi är snart framme.”
”Ta det lugnt, det kommer att bli bra det här.” Han försökte låta
positiv.
”Det är femtio här. Akta fartkameran.”
”Ja, jag har väl aldrig kört för fort.”
De passerade genom Baggetorp och inte en människa syntes till.
Alla låg säkert och flämtade på badstranden vid Viala eller Djulö.
Eller i en egen pool på tomten. Iris hade aldrig velat ha pool. Det fick
räcka med badkaret och duschen. Att ligga på en solstol och kunna
svalka sig för att undvika solsting låg inte i hennes intresse.
Sune tittade i backspegeln och konstaterade att allt var ok. Vid sjuttio
skylten ökade han sakta och längtade efter de svalkande vågorna
vid Djulö. Några större vågor blev det aldrig men det kanske kunde
komma in någon liten bris som gjorde att det fläktade. Han älskade
vatten. Som liten hade han velat bli sjöman och resa runt hela jorden.
Se nya kontinenter, stiga iland i exotiska hamnar, upptäcka nya kulturer
och lära sig språk.
Han hamnade på Ericsson. En ganska bra kontorstjänst med
schysst lön. Men drömmen om sjön hade alltid funnits där. Nu när
fabriken skulle läggas ner i Katrineholm och han bara hade ett halvår
kvar till pension hade han uppfyllt sin dröm. En dyr men efterlängtad
båt. Iris hade efter många långa samtal gått med på att sälja det lilla
torpet utanför Katrineholm. Gräsmattan växte, ogräset frodades och
äppelträden var inte klippta under de fyra sista åren. Sune orkade inte
längre. Iris hade sin dåliga axel och barnen hade flyttat till Stockholm.
