Äntligen var de på väg mot sjön. Att det blev av efter alla dessa år var
något Sune knappt trodde var sant. Han blev med ens tio år yngre när
han tittade i backspegeln. Iris däremot, var surare än vanligt.
För en gångs skull hade väderleksrapporten stämt. Sol och värme
var på väg. Skjortan klibbade på ryggen och han torkade sig i pannan
flera gånger. Gymnastikskorna var inte knutna och när de kört på
raksträckan hade han tagit av sig dem.
”Se dig för så vi inte slutar i diket.” Iris snörpte på munnen och höll
i säkerhetsbältet med båda händerna. ”Vi är snart framme.”
”Ta det lugnt, det kommer att bli bra det här.” Han försökte låta
positiv.
”Det är femtio här. Akta fartkameran.”
”Ja, jag har väl aldrig kört för fort.”
De passerade genom Baggetorp och inte en människa syntes till.
Alla låg säkert och flämtade på badstranden vid Viala eller Djulö.
Eller i en egen pool på tomten. Iris hade aldrig velat ha pool. Det fick
räcka med badkaret och duschen. Att ligga på en solstol och kunna
svalka sig för att undvika solsting låg inte i hennes intresse.
Sune tittade i backspegeln och konstaterade attallt var ok. Vid sjuttio
skylten ökade han sakta och längtade efter de svalkande vågorna
vid Djulö. Några större vågor blev det aldrig men det kanske kunde
komma in någon liten bris som gjorde att det fläktade. Han älskade
vatten. Som liten hade han velat bli sjöman och resa runt hela jorden.
Se nya kontinenter, stiga iland i exotiska hamnar, upptäcka nya kulturer
och lära sig språk.
Han hamnade på Ericsson. En ganska bra kontorstjänst med
schysst lön. Men drömmen om sjön hade alltid funnits där. Nu när
fabriken skulle läggas ner i Katrineholm och han bara hade ett halvår
kvar till pension hade han uppfyllt sin dröm. En dyr men efterlängtad
båt. Iris hade efter många långa samtal gått med på att sälja det lilla
torpet utanför Katrineholm. Gräsmattan växte, ogräset frodades och
äppelträden var inte klippta under de fyra sista åren. Sune orkade inte
längre. Iris hade sin dåliga axel och barnen hade flyttat till Stockholm.
8 9
Visst var de nere och hälsade på ibland men Sune kunde knappast
kräva att de skulle klippa gräs när de kom.
En båt i plast var nästan underhållsfri. Givetvis måste man sköta
om den men inte i samma utsträckning som tretusen kvadratmeter
tomt. Nu kändes det som om Sune dragit upp sitt sista ogräs och
rödfärgat den absolut sista väggen. Solen skulle de få njuta av i alla
fall. Dessutom skulle han kunna fiska lite. Det hade han knappt gjort
sedan han var grabb. Eftersom deras söner valt fotboll blev promenaderna
till sjön lätträknade.
Nu närmade de sig sjön och Sune växlade ner. Han satt framåtlutad
och tittade stort på den lugna blå ytan. Ett par fiskmåsar satt på en
sten längre ut i vattnet och björkarna ramade in den smala vägen.
”Ser det inte vackert ut?” Han stannade bilen och tittade på Iris.
Hon såg ut som om hon svalt en knäckemacka på tvären.
”Jag kan bli sjösjuk. Det gungar och då blir jag dålig. Och sen spyr
jag…” Hennes händer var fortfarande som fastlimmade runt säkerhetsbilbältet.
Sune skakade på huvudet.
”Vi kanske får fisk som vi kan äta. Tänk att grilla färsk fisk man
själv har fångat.”
”Tror du det är någon barnhajk det här?” Saliven sprutade när hon
vände sig mot Sune.
Det var då han fattade sitt beslut. Han hörde henne inte skrika när
han startade bilen och körde mot sjökanten. Han såg henne inte när
hon panikslagen tystnade och bilen började rulla ner i vattnet. Han
märkte inte när hon försökte få loss bilbältet och slita upp bildörren
för att komma ut.
Däremot njöt han när det kalla vattnet omslöt hans kropp och han
simmade lugnt upp till ytan när hela ekipaget rullat ner i sjön. Båten
flöt och han simmade mot aktern där han tog sig upp. Bubblorna efter
Iris sista andetag bekom honom inte. Han plockade fram sitt fiskespö
i båten. Efter en stund fick han äntligen napp.
