5 minuter med Chagall – del 1

Det syntes inte att Steffe var död. Hans ögon var fortfarande öppna

och håret var lika rufsigt som vanligt. Enligt polarna skulle han kunna

platsa i ett pojkband på grund av frisyren. Men bara på grund av frisyren.

Ingenting annat. Tondöv hade han alltid varit.

Nu låg han i framstupa sidoläge. Precis så man ska ligga efter en

olycka. En vanlig olycka alltså. Ingen dödsolycka. Tavlan hade gått

sönder och låg framför honom. En lång reva i duken skulle göra den

värdelös. Vem vill ha en trasig Marc Chagall på väggen?

Det var för några veckor sedan han råkat få syn på den. Tavlan på

väggen. Först trodde han att han sett fel och tänkte inte mer på det.

Men när han två dagar senare såg tavlan igen förstod han att det var

sant. Tavlan hade väckt minnen till liv. Både bra och dåliga. Mest dåliga.

En gång hade den hängt på väggen i familjens vardagsrum. Den

hade varit älskad, åtråvärd och beundrad. Lite som idoldyrkan när

man tänkte efter. Alla hade varit avundsjuka på Steffes pappa. Det var

inte alla som hade en äkta Marc Chagall hängandes på väggen. Fint

arvegods.

Sedan kom konkursen. Pengarna sinade och skammen och skulden

lade sig som ett vått tungt täcke över familjen. Steffe kunde knappt

andas. Knuten i magen blev större och hårdare för varje dag som gick.

Sedan fick hans pappas sälja tavlan. Ett skambud på en auktion och

de blev nästan skuldfria. Bara nästan.

I flera år efter det fick Steffes pappa jobba och slita med minsta

möjliga marginal för att få det att gå ihop. Numera anställd med en

dålig lön och ännu sämre utvecklingsmöjligheter. Familjen bodde i

en trång trea. Fyra personer. Ingen balkong och en asfalterad bakgård

med endast en mattställning och soptunnor som utsikt.

När han nu hade fått syn på tavlan var det nästan att hans hjärta

slog dubbelslag. På bara ett par sekunder beslutade han sig för att ta

tillbaka den. Frågan var bara hur det skulle gå till. Eftersom Steffe var

innovativ började han spionera på damen som bodde i huset.