Att 3 minuter på en scen kan betyda så mycket är det få som inser. Kanske bara vi som fått ynnesten att få stå där. Max 3 minuter får låten vara på uppvisningen, det hinner hända mycket under de få minutrarna. Förhoppningsvis går det bra och man kommer ihåg stegen, men ibland kan det gå mindre bra.
Jag har lyssnat på åtskilliga tjejer som klivit av scenen och varit överlyckliga över att det gick bra. Men också dom som sagt; Jag hoppade för tidigt, jag tappade balansen i snurren, jag var för sen i första versen, jag tappade en åtta i refrängen, jag var för sen med armarna…
Men vad tusan gör det om 100 år? Ingenting förstås. Men just i den sekunden man går av scenen spelar det en jädra roll. Man har tränat, repat, gnott på och fixat kläder, kanske fått lite läppglans och en snutt rouge, och det är nu det gäller.
Därför är det så himla viktigt att vi berömmer och ger positiv feedback till dom som vågar gå upp på scenen. Det är ett stort steg för vissa som aldrig stått där tidigare. Att bryta barriären och visa upp sig inför flera 100, kan vara något av en nervpärs. Vissa är vana men blir ändå lite pirriga när det väl är dags, och lite pirr ska det vara.
Det viktigaste är att vi som står på scenen har roligt. Att vi ser det som en positiv händelse och blir sugna på att gå upp igen. Att publikens helhetsupplevelse blir bra, sen spelar det ingen roll om man var sen på en åtta.
Det är en svår balansgång att lyckas och att samtidigt ha roligt, för att dansa och stå på scenen är ju en kombination av att leverera och samtidigt utvecklas. Viktigt att vi peppar varandra och tar fram det som är bra! Heja tjejer, vi är bra!!!!
Showtime!
