Eller klara och klara. Konstnärliga verk blir ju aldrig riktigt klara. Jag smakar på orden när jag läser högt. Märker att jag har upprepat mig ibland, tar bort ord och ersätter. Får mer flyt i texten och lägger till för att förstärka karaktärerna.
Det är kul att se hur texten förändras och mycket kan hända på bara en timma. Jag skriver en pjäs om ett mörkt ämne och det är viktigt att det inte blir för mörkt. Men man får heller inte slarva bort det mörka och ignorera det . Tanken från början måste få finnas kvar och frodas in i det sista.
Texten är som ett frö, växer hela tiden
